historia

Den 20 :e oktober 1943 skrevs ett avtal mellan Bostadsrättföreningen Fridtuna och Hyresgästernas Sparkasse och byggnadsförening (HSB)

”att Bostadsföreningen uppdrager åt HSB och HSB åtager sig att åt Bostadsföreningen ombesörja uppförandet av fem byggnader å bostadsföreningen tillhörande tomter nr 1 och nr 4 i kv. Stora Fridtuna och att därvid i allt företräda bostadsrättsföreningen.”

Bostäderna skulle enligt avtalet vara färdigställda mellan 1 oktober 1944 och medio av 1945. Bostadsrättsföreningen Fridtuna tecknade 1950 ett avtal med Fastighetsservice att sköta och underhålla föreningens gräsmattor, häckar, träd och rabatter till en kostnad av 2000 kr per år.

Historia

Vid Fridtuna området fanns i början av 1880-talet endast några obebyggda fält. Arbetet med att röja för Norrköpings promenader och dess tillfartsvägar sattes igång 1857. Stadsträdgårdsmästare var då Wilhelm Leykoff som anlade en handelsträdgård med växthus och manbyggnad vid Fridtuna. Här köpte i slutet av 1880-talet praktiskt taget alla Norrköpingsbor på söder, öster och väster sina blommor. Leykoff var kort sagt Norrköpings blomsterkung nr. 1. Nästa ägare blev apotekare A.L. Sundelius, som övertog gården efter Leykoff. Denne Sundelius, som också var jurist, grundade ett företag som hette Norrköpings Rättegångs o Affärsbyrå, som senare övertogs av den kända advokatfirman Nordström o Carlsson.

Snart nog så såldes dock Fridtuna till Grosshandlare Erik Ringman, som var styresman för Gustavianska barnhemmet. Detta blev senare upprinnelsen till flickhemmet på Fridtuna. Man beslöt att man borde skaffa ett hem för föräldralösa flickor, tidigare har endast funnits ett internat för pojkar. Ringman fick då betala 40 000 för Fridtuna. Åtskillig tid senare såldes fastigheten till Norrköpings stad för 85 000 blanka riksdaler. Kolonitäppor anlades då i området. I broderlig sämja med kolonin låg Emil Erikssons handelsträdgård och Gustavianska barnhuset. Under åren 1944-1945 uppfördes av HSB, kvarteret Stora Fridtuna 1 och 4 med adress Wadströmsgatan 2-20. Carl Niklas Wadström 1708-1786 drev sockerbruk, handlade med växter, järn och spannmål. Var redare i skepp och idkade strömmingsfiske. Wadström handlade emot ”för att vara allmänheten gagnelig ingen till tunga och kunna meddela dem som hjälp behöver” Wadström tillägger ”den tid många använder med vin, roligheter och spel, av mig används till arbete.”

Trädgård och kolonilotter före Vasaparkens tillkomst.

Här nedan följer en artikel som skrevs om Fridtuna i ÖF.
brffridtuna_historia_1
Trenne fotografier från Vasaparkens domäner, dock långt före det att parken kom till. På bilden blickar vi över lantliga åkrar bort mot vad som då var helt nya delar av staden. Vägen i förgrunden är landsvägen mot Söderköping, numera Hagebygatan, sannolikt ungefär vid våra dagars Alreiksgatan. I bakgrunden ser vi Södra Promenadens ännu blygsamma lindrader, och där bakom de mot 1890-talets slut uppförda ståtliga hyreshusen – alltifrån nuvarande Olai Kyrkogata i vänstra bildkanten och bort till Skepparegatan. In på 1880-talet hade marken som skulle bli till Stortorget fortfarande varit en potatisåker. Men sedan hade stadens sydöstra delar byggts vidare ända ut till Södra och Östra Promenaden, som fullbordades i samma veva. Kvinnorna invid landsvägskanten blickar således bort mot det allra nyaste, det allra mest moderna i den här tidens Norrköping.

Till höger om kvinnorna låg, längs landsvägen, trädgårdsmästarbostaden. Den gick under namnet Fridtuna, låg ungefärligen på platsen för det nuvarande dagiset Fridtuna täppan och hade uppförts under 1800-talet av trädgårdsmästaren Leykoff, som också anlade en större handelsträdgård där på fälten. Fridtunabyggnaden övertogs efter Leykoff av en apotekare Sundelius – en mångsidig man, som drev så väl en teknisk fabrik på Djurön som en juridisk byrå i själva staden. Sundelius sålde senare Fridtuna till Gustavianska barnhemmet, som där inrättade ett hem för föräldralösa flickor. Trädgården sträckte sig bland annat över det området, som numera upptas av HSB – husen längs Wadströmsgatan. Den var igång redan på 1870-talet och frekventerades livligt av den tidens Norrköpingsbor. Den här handelsträdgården övertogs senare av en trädgårdsmästaren Emil Eriksson. Sonen Bertil Eriksson bodde kvar där med sin familj in på 1950-talet. Kvar fanns även handelsträdgården, och inte förrän på 1960-talet skattade den, liksom då också det gamla huset, åt förgängelsen. Mellan handelsträdgården och Södra Promenaden utbredde sig under många års tid ett stort kolonilottsområde, möjligen stadens allra första. Det räknade sina anor ända från 1907. Kolonilottsrörelsens uppblomstringstid var annars första världskrigets nöd- och ransoneringsår, då antalet kolonilotter i Norrköping ökade från 82st till 7582st. Mest odlades potatis. År 1919 togs, har det beräknats, omkring 3 miljoner kilo potatis upp från kolonilotterna Norrköping runt.

brffridtuna_historia_2
Fridtuna kolonilottsområde utvecklades till en betagande idyll, såsom framgår bland annat av ett ÖF – referat från en sensommarfest i början av september år 1927. Dagen hade då varit regning och ruskig, men kvällen blev alldeles underbar. Frukträden dignade under sina bördor, och det lyste från otaliga små kolonistugor i det ljumma septembermörkret. 150 personer i Norrköpings Koloniträdgårdsförening, som sammanslutningen hette, hade samlats denna afton. De hälsades välkomna av sin ordförande, byggmästaren Hjalmar Jansson. I den här föreningen höll man sig med ett helt egen terminologi. Samlingssalen kallades för Rådhuset, platsen därutanför för Rådhusplatsen, och föreningens vaktmästare för ”borgmästaren”. Just den här kvällen skulle den avgående ”borgmästaren”, förre Järnvägskonduktören A.F. Waller avtackas i 18 års tid, alltsedan sin pensionering hade Waller varit Fridtunaträdgårdens alltiallo.

I tacket innefattades också hans hushållerska fröken Emma Lundin. Efterträdaren, snickerimästaren J.F. Lind, hälsades välkommen. Till kaffet bjöds också musikunderhållning, och efter avslutad måltid vidtog ringdans mellan trädgårdslanden. Även barnen fick vara med – och kanske finns det ännu någon läsare komma som kan erinra sig just denna sällsamt vackra september 1927?

Lagergrensgatan och dess tidigare byggnader – som tillhörde en av stadens allra första bostadsföreningar som tillkom under 1920-talet. Varefter bebyggelsen längs den gatan liksom längs grannen Wadströmsgatan, fullbordades in på 1940-talet. Vasaparken, som beslöts av stadsfullmäktige i april 1945, blev sedan dödsstöten för kolonilottsområdet. Staden hade växt ett gott stycke utanför Södra Promenaden, och nu behövdes en park i den nya stadsmiljön. Åter efter 1946 invigdes Konstmuseet. Och därmed hade den här delen av Norrköpingsstad, Vasaparken med omgivningar, antagit det utseende som sedan behållits fram till dags dato.
brffridtuna_historia_3